I dag är det nyårsafton! Hur ska ni fira? Jag är inte mycket för klubb eller fest så själv ska jag fira in det nya året med lugn middag i vänners sällskap. Det känns lagom.
2017 lider mot sitt slut och nu är det hög tid att skriva årskrönika. Att summera året och blicka både bakåt och framåt är en viktig ritual jag har. 2017 har varit ett märkligt år. SÅ mycket har hänt. I världen förstås (ex: Trump som president, terrordådet i Stockholm och allt som följde efter #metoo), men också för mig privat. Det känns som om jag har levt i superfart hela året. Det här inlägget känns väldigt utelämnande att skriva, för jag är inte van att dela med mig så här öppet på bloggen om mina känslor. Men samtidigt tycker jag att det måste vara okej ATT få känna. Det är ju en människa bakom den här bloggen, trots allt.
Januari till juni
Jag tillbringade hela jullovet 2016–2017 med att gråta för att jag var olyckligt kär. Jag var länge helt förstörd av ledsamhet och därtill hade jag en jobbkris, och ett andrahandsboende som jag inte alls trivdes i. Året började alltså uruselt. Kollegor och vänner frågade hela tiden: ”Hur mår du egentligen? Jag känner inte igen dig”. Jag var ständigt trött och kände att ingenting gjorde mig glad på riktigt.
Självklart hände bra saker också: Jag tog min folkhögskollärarexamen, köpte katt, blev invald i partiföreningens styrelse, reste till Barcelona och en del annat, men det var inte förrän i april som det började vända. Jag hade helt enkelt mer energi igen. Då fattade jag flera viktiga beslut: Jag ska flytta tillbaka till Solna (kosta vad det kosta vill) och jag ska ta körkort. Då plötsligt hade jag någonting positivt att fokusera på igen. I maj flyttade jag in i lägenheten där jag bor nu och i juni tog jag körkort.
Juli till december
Sommaren var ensam för att min semester låg tidigare än alla mina vänners och jag hade nästan ingenting inbokat. Sen träffade jag en kille och blev så himla kär. Det var magiskt i en månad, tills han en dag sa att han inte var kär i mig och inte skulle bli det. Det kom lite som en chock och jag blev väldigt ledsen, men tack och lov kom jag över honom ganska snabbt.
Under hösten har karriär stått i fokus. Jag fick reda på att jag hade fått mitt drömjobb som politisk sekreterare i min partiförening, och det jobbet kändes rätt från första stund. Jag jobbar kvar på skolan en dag i veckan (där jag trivs superbra!), och övrig tid är jag tjänstledig för att jobba med politik. Min partiförening har visat sitt förtroende för mig gång på gång och i december satte de mig högst upp på listan till kommunfullmäktige. Om allt går som vi hoppas och tror blir jag kommunalråd efter valet nästa år. Det är ett drömjobb jag inte trodde skulle vara inom räckhåll så snart, om någonsin.
Privat har det varit stiltje och ibland lite ensamt. Två av mina närmaste vänner har flyttat från Stockholm och några andra har fallit bort. Det tomrummet har jag fyllt upp genom att prestera som den prestationsprinsessa och duktiga flicka jag är. Men mer om det någon annan gång.
Bilden är en pressbild där jag står tillsammans med de övriga toppnamnen på kommunfullmäktigelistan.
Väldigt vego
En annan rolig grej som hände under hösten är så klart att jag startade den här bloggen! Det började när jag var i desperat behov av en ny hobby (eftersom politikhobbyn blev mitt jobb) och som ett terapeutiskt sätt att komma över killen från i somras. Jag köpte domän, Lightroom och kamera, lustläste en massa matbloggar och försökte fatta någonting av bildredigering, SEO och Google Analytics. Jag smög igång instagramkontot i september och lanserade bloggen 1 oktober.
Jag har tillbringat uppåt 20 timmar i veckan med den här bloggen, och periodvis har det varit stressigt (sista veckan av julkalendern var tuff) men det har känt så himla kul från första stund. Extra stort var det när bloggen efter mindre än två månader från lansering utnämndes till en av Sveriges bästa vegetariska matbloggare av Cision, och i december när bloggen hade över 12 000 unika besökare. Men det roligaste har varit att se när ni lagar mina recept. Jag blir så himla glad varje gång! Nedanstående bild är från Anna Kain som gjorde mina pepparkaksdrömmar.
Jag hade tio mål inför 2017:
1. Ta min folkhögskollärareexamen
Check! Jag hade skjutit upp min uppsats ett år på grund av stress och att jag redan hade ett heltidsjobb som lärare men i januari blev den klar och fick fint omdöme.
2. Få fast anställning
Yes! Skrev på kontrakt om fast anställning på mitt lärarjobb i april. Men redan i september gick jag ner till 20 % för att jobba som politisk sekreterare fyra dagar i veckan.
3. Flytta tillbaka till Solna
Yes! Betalar 6000 kr mer i hyra här än i mitt förra andrahandsboende men jag har inte ångrat det en sekund. På bilden: Guldporten i Huvudsta.
4. Fördjupa mitt engagemang i partiet
Här har så mycket hänt att jag inte ens kan räkna upp allt. Det har varit ett jäkla succéår där jag fått alla uppdrag jag drömt om och fler därtill.
5. Resa till New York
Nope :’(
6. Resa någonstans med Moa
Yes! Jag och min kompis Moa reste till Barcelona i mars. Jag var rätt sjuk när vi var där, men det var fint ändå.
7. Ta körkort
Årets största ögonblick! Körkortet hade hängt över mig som ett ångestmoln i över sju år (ni fattar inte hur många tiotusentals kronor jag lagt ut på körlektioner genom årens gång), men den här gången kändes det möjligt från första stunden jag övningskörde med min körlärare. Min uppkörning gick sådär – men jag blev godkänd! Kommer antagligen minnas datumet 30 juni för evigt.
8. Köpa katt
Under juldeppen 2016 var det faktum att jag var kattvakt det enda som gjorde mig glad och jag insåg att jag måste köpa katt. I januari hämtade jag hem en 12 veckor gammal Henning. Det har varit en berg- och dalbana; han är liksom lika delar kärleksfull som SVINJOBBIG. Men min tröst är att när han är ur kattunge- och tonårsfasen kommer han vara världens bästa katt för han är otroligt social, trygg och kelig. (När jag skriver det här ligger han bredvid mig och sover och är assöt)
9. Bli någons flickvän
Nej. Min största sorg det här året.
10. Promenera mer
Nej, tyvärr. Och det finns det så klart både skäl och ursäkter för, men jag tror faktiskt att det blir bättre nästa år!
I morgondagens blogginlägg blickar jag framåt mot 2018, och delar med mig av mina planer, förhoppningar och mål både för bloggen och för mig själv.